fredag 4 mars 2016

Att ställa sig en fråga och inse något viktigt

Igår satt jag sent på kvällen och planerade tävlingar som jag kände att jag ville anmäla mig till och två stycken är nu betalda och klara. Inte långt efter det började jag genast tänka på om vi ens är redo och om det kommer gå överhuvudtaget. Är det så att det kommer att fortsätta på det spåret som det gjort hittills? Kaosartade tävlingsdagar med en nervös matte som bara tänker på allt som kan gå fel och dåligt hela tiden. Klart att Charlie inte tycker att det är roligt och klart att han inte kan koncentrera sig om jag är på den nivån i min sinnesstämning och det är klart att han inte klarar av dessa situationer med tanke på allt som han faktiskt inte kan och inte har fått lära sig redan från början. 

Någonstans tror jag att jag måste välja, och att jag måste tänka på varför jag ens gör det här. Och just nu känner jag att jag knappt kan svara på det. Jag vet inte varför jag tävlar. Så varför ska jag göra det?

Att ha en hund är svårt och det kräver mycket och att ha sin första hund är extremt svårt tycker jag och det är någonting som jag har märkt typ nu.. Jag är rädd för att göra fel och jag vet inte hur saker och ting fungerar.
Jag har inte tänkt såhär tidigare utan när jag fick Charlie så var allt bara frid och fröjd och inga bekymmer fanns. Jag hade en hund och det var huvudsaken. Ju längre tiden har gått och ju mer jag kommit in i hundvärlden och fått en bild av vad jag tror att det varit, så har allt bara gått åt skogen och jag vågar ingenting längre för det känns som att allt man gör är fel. Det är bara, bara fel. Allting.
Jag kommer på saker hela tiden, saker som jag inte hade en tanke på i början. Allt är så otroligt mycket svårare än vad man tror. Exempelvis så är ett sitt inte bara att hunden kan sitta. Ett bra sitt innebär att den kan sitta precis vart som helst, hur den sätter sig (om man tänker fjärr), ett snabbt och glatt sättande, stadga och mycket mer än så - jag skulle kunna fortsätta i evigheter. Tänker man på det när man skaffar sin första hund, och kanske är för ung som jag nog faktiskt var? Och jag kan säga det att nej, jag tänkte inte på det. Jag trodde att allt var så mycket enklare. Jag såg allt ur en så enkel synvinkel så det är inte klokt och jag ångrar det hur mycket som helst. Jag vet att det är dumt att vara efterklok och tänka tillbaka så som jag gör nu. Men jag har bara fastnat i dessa tankar nu så jag vet inte längre vad jag ska göra. 

En sak till som jag verkligen ångrar mer än någonting annat är att jag tänker alldeles för mycket på alla andra och på deras hundar och att jag jämför min hund med så många andra hundar. I början kände jag mest hela tiden att "shit hur kan den personen ha kommit så långt med sin 4 månaders valp när min hund är 1 år och inte ens kan en tusendel av det där?!". Så tänker jag än idag och det gäller väl egentligen inte enbart i mitt hundintresse utan det här har jag problem med överallt och hela tiden. Jag tänker inte på att alla har vi olika hundar som vi jobbar med, alla har vi olika förutsättningar, olika långa erfarenheter och olika mycket kunskap. Det är svårt med hund och det tar tid att lyckas. Men just att jag låtit det gå ut över Charlie, att jag haft så brottom och att jag inte förstått det... Det gör ganska ont och jag känner mig väldigt hemskt rent ut sagt.

Jag skulle behöva börja om från 0 med precis allt med Charlie. Jag skulle behöva lära om sitt och ligg och allt sånt som är så otroligt basic. Charlie kan inte alla de där viktiga sakerna som jag helst ser att en hund ska kunna för att vardagen ska kunna bli så mycket lättare och bättre. Han kan inte vara lös, han är inte skvallertränad nog och han kan inte lyssna på mig. Någonting har liksom gått tokigt på den biten och jag har fokuserat på fel saker. Inte konstigt att vi inte lyckas på tävling - inte ett dugg konstigt faktiskt och inte konstigt att jag inte har den hunden som jag kanske drömde om. Jag har ju gjort fel. Med allt. 

Sen tänker jag även på det här med att alla individer är olika. Lägger man en bra grund och är kunnig nog, vilket jag inte är, så kanske det mesta fungerar och man kan få till att vilken hund som helst älskar att göra det som man själv vill göra med sin hund. Men lyckas man inte lägga den grunden får man så mycket mer att jobba med och ibland känner jag att det orkar jag bara inte med för det har gått lite för långt nu. Jag får slita som ett djur och jag får kämpa och jag får inte mycket tillbaka. Ett steg fram och trettio steg tillbaka, MINST! 
Men kanske det är så att min Charlie inte vill göra de sakerna som jag vill göra. Han kanske bara vill jobba självständigt med sin nos för att jag från början lagt fel grund. Jag känner bara mest att han totalt skiter i mig hela tiden, även i vardagen. Jag är hans mattant och hans personliga tränare - han motioneras och tränas tack vare mig och han får mat tack vare mig... Ska man skratta eller gråta åt det här? Jag vet inte, känns riktigt knasigt om man tänker såhär i vilket fall! 

Någonstans känner jag att det faktiskt måste gå upp för mig att jag gjort så mycket fel med honom redan från början att allt faktiskt kommer att bli så grymt svårt och om jag klarar av det vet jag faktiskt inte. Vad ska jag ut på tävlingsplan att göra om varken Challe har någon lust och jag är dönervös för att jag vet att han inte har någon lust? Det blir bara pannkaka och en enda stor röra av det hela. 
Därför säger jag det nu att jag tror att det blir roligare att satsa på bara nosaktiviteter till exempel. Eftersom att det är det som Challe verkligen tycker är roligt och eftersom att allt annat kring det är nästintill omöjligt och allt nötande från min sida blir bara tjat för honom. Han gillar det inte och han vill ju inte ens. Det kan vem som helst se. Charlie är en hund och hundar är djur och alla djur är bra på olika saker. Han kanske inte vill annat än göra saker med sin nos. Att göra det som han älskar mest (och då enbart det) kanske ger mig en så mycket gladare och positivare hund och som tyr sig till mig mer i alla lägen. 

Så slutligen vill jag säga att jag har kommit till en punkt nu och jag har insett att jag inte vill ha det såhär. Jag vill sluta tänka på alla andra och jag vill fokusera på att göra det som Charlie ÄLSKAR och jag har ju en liten aning om vad det är och saker som jag kan fortsätta med och nya saker som vi kan börja med. Jag vill ha kul med Charlie och jag vill inte tvinga honom till någonting och jag vill inte att han ska behöva känna att jag är nervös och inte har koll på saker. Jag vill att han ska kunna lita på mig och jag vill att han ska få det bästa livet som han kan få för jag älskar honom mer än någonting annat på den här jorden och han ger mig så otroligt mycket glädje. Utan Charlie vet jag inte hur jag skulle klara av saker och ting och jag vill ge honom det han förtjänar så nu är det dags att göra det, men jag tror ändå att han alltid haft det bra hos mig. Jag tror inte att han tagit illa vid sig utan jag tror att han mår ganska bra, han tycker bara att matte är lite snurrig och konstig och äntligen har hon insett det.. ;) 

Min älskade Charlie 
Vad det här leder till tror jag är fortsatt träning, mycket nosaktiviteter och skojiga saker och att jag kommer försöka sluta ha så höga krav på mig själv och på Charlie. Jag tänker ta allt som det kommer och så får det gå som det går. Känner jag mig någon gång redo eller sugen på en tävling med Charlie eller med hundar i framtiden så kommer jag att tävla och försöka göra det till någonting bra och väldigt positivt. 
De två tävlingarna som jag har anmält mig till nu i maj får vi väl ställa upp i och så får det gå som det går. Det kan inte gå sämre än vad det gjort och det spelar ju självklart ingen roll heller. Det är inte det som räknas, det har jag kommit fram till nu. 

2 kommentarer:

  1. Anonym11:45

    Emma när jag träffade dig, var för 4 år sedan, uppe i Årsunda.DU o din rara
    pappa o urgulliga Challe med öronen. Jag en "tant" från skärgården med min
    älskade lilla Jadis = alla oerfarna inför vad vi skulle mötas av. Sen har jag följt dig på Facebook= jätteduktiga!Vi lever så olika liv men det viktiga är att inte jämföra så mkt med andra utan att känna o glädjas med det nära o lilla i sitt liv. Även jag har dåligt samvete för att vi inte kan delta i alla aktiviteter, men med en" tant i skärgården" blir det långa o härliga promenader på vår lilla ö.Ingen rallylydnad men jättemkt kärlek.Var rädda om o njut av varandra."Tanten" Lena Baudin o Jadis.Kram

    SvaraRadera